Jag kom till Sam i april 2016 med färdtjänst. Då hade jag artros i nästan hela kroppen, diskbråck i nacken, reumatoid artrit och psoriasisartrit i fingrar, höger hand och vänster fot samt gikt i den ena handleden. Jag var så trött att jag ofta sov på dagarna och använde rullstol och kryckor för att ta mig fram. Den sedan länge planerade höftledsoperationen var inställd på grund av det dåliga hälsotillståndet.

Sjukvårdens lösning på artrosen var att ordinera värktabletter såsom Diklofenak, Alvedon och Omeprazol. Jag tog bara mina värktabletter i 14 dagar. Sedan fick jag fruktansvärda biverkningar under ett helt år. Jag fick blodpropp i benet, yrsel, hjärtklappning. I flera månader hade jag förhöjda levervärden, mörkbrun urin och ljusgul avföring. Namnen på mina biverkningar fyllde ett helt A4.

Jag valsade runt i sjukvården och en läkare ansåg att jag borde ta mer och tyngre mediciner såsom Morfin, Tramadol och andra narkotikaklassade preparat mot värken, trots att jag hade fått biverkningar av de andra medicinerna.
Därefter hamnade jag på reumatologen i Malmö. Där tog man för givet att jag behövde cellgifter och kortison mot psoriasisartriten. Jag frågade sjukvården om det fanns något annat som den kunde göra för mig, till exempel något med kosten. ”Nej”, sa läkaren, ”det är bara cellgifter som hjälper”.

Cellgifter vägrade jag att ta men valde att ta kortison i 14 dagar efter det att läkaren hade försäkrat mig om att det inte skulle leda till några biverkningar. Då blev det än värre. Jag fick blodpropp i hjärnan, så att jag svimmande, fick magsår, hamnade i djup depression och dessutom tilltog värken.
Jag upptäckte sedan, i ett häfte som jag fick från reumatologen, att det stod att man absolut inte ska ta kortison i samband med psoriasisartrit, eftersom psoriasis i och med det kunde försämras allvarligt. Det gjorde den verkligen.

Då fick det vara nog med galenskaperna. Jag bestämde mig för att inte längre ta några läkemedel eller gå till min läkare igen. Via ett öppet hus som arrangerades av tidningen 2000-Talets Vetenskap fick jag kontakt med en läkare i Traditionell Kinesisk Medicin (TCM) vid namn Quang Sam Mac och började hos honom med värmeakupunkturbehandling, vilken jag kombinerade med kosttillskott såsom kycklingbrosk och glukosamin. Det visade sig vara en lyckad kombination.

Efter 11 behandlingar (med paus under sommaren), kan jag nu själv åka buss, byta buss och gå till och från bussen. Jag kan öppna förpackningar, dra upp persienner, öppna dörrar och fönster och hänga tvätt. Inget av detta har jag kunnat göra på tre år. Värken är betydligt lindrigare än tidigare. Jag tar inga värktabletter och behöver inga kryckor i mitt hem. Balansen är bättre, ryggen är starkare och smärtan i nacken är nästan borta. Min energi är högre än tidigare och det blir sällan någon sovstund under dagen. Mina vänner och bekanta säger till mig att jag ser både gladare och piggare ut.

Förbättringen kom successivt, men efter den första behandlingen var det som att allt blev värre. Jag kände mig helt mörbultad och fick hjärtklappning. Men det berodde nog på att kroppen var mycket känslig och öm. Vid nästa behandlingstillfälle kändes det inte längre så.

Det kinesiska fotbadet känns bra. Man blir varm i kroppen och både värmeakupunkturen och glaskopparna känns väldigt behagliga. Ingenting i behandlingen gör ont, det är jättestor skillnad. Jag känner mig så pass bra att jag inte längre tycker att en höftledsoperation är nödvändig.