Jag har varit studierektor vid lärarhögskolan, är vetenskapligt skolad och är över 80 år. Jag har hållt mig fysiskt i trim genom dagliga promenader och ett aktivt och stimulerande föreningsliv. För 10 år sedan fastnade jag i en stark psyko-emotionell låsning som jag på många olika sätt försökte ta mig ur. Låsningen påverkade min livslust negativt och läckte verkligen min energi. Jag har under livet varit både samhällsintresserad och intresserad av psykologi. Men ingen hjälp stod att finna för mitt problem. Jag sökte verkligen. För 2-3 år sedan blev jag av en bekant tipsad om en behandlings- metod, som stod omskriven i tidskriften ”2000-Talets Vetenskap”. Jag läste artikeln och sökte upp behandlaren. Han heter Christer Karlsson och sysslar med något som benämns tankefältsterapi. Redan efter första gången kände jag en tydlig lättnad från de känslor som tryckt mig i 7 år! Och därefter har jag bokat in mig för behandling ytterligare ett tiotal gånger.

Alla präglas och lär vi oss, av det vi går igenom, och minnet av det vi gått igenom blir även känslomässigt färgat och laddat. Det vi lärt, finns med oss som en trigger, när vi möter nya situationer som liknar den gamla. Därigenom fylls de nya erfarenheterna med det gamlas laddning. Tankefältsterapin innebar en metod att neutralisera känslomässigt negativt laddade minnesbilder.

Oftast varade behandling jag fick en klocktimme, men ibland när terapeuten fann att jag var inne i en kritisk fas, kunde det bli upp till 1,5 timme. Metodiken bestod framför allt av två beståndsdelar. Dels att behandlaren knackade och tryckte på akupunkturpunkter och dels att han under tiden bad mig visualisera. Han knackade och tryckte på akupunkturpunkter i pannan, ansiktet och halsen och under armbågen, medan han bad mig att föreställa mig minnen som var smärtsamma eller i övrigt starkt känsloladdade. Mest knackade han strax bakom armhålan. Jag fick tala om vad mina inre bilder innehöll och vad jag kände inför dem. Någon gång förde han ett finger framför ansiktet från sida till sida och bad mig följa fingret med ögonen. Ibland fick jag upprepa ett … två … tre … fyra … fem. Då och då bad han mig, att på en skala 1-10 – tala om, hur stark känsloladdningen var. Det kunde vara i början av behandlingen och även senare, då jag fick ange om känsloladdningen hade minskat, vilket den i allmänhet gjorde.

Vid flera av dessa tillfällen tänkte jag på ett av mina första minnen. Jag var i 3-årsåldern och hade en lite spänd relation till min mor. Minnesbilden var att jag stod invid henne i köket. En stark bild var att jag stod brevid henne vid köksspisen och hade ett litet plättjärn, samtidigt som hon stekte fläsk eller omelett i en större panna. Jag ville vara nära henne och ville att hon skulle uppmärksamma mig. Jag tänkte även på när min syster och jag var instängda i garderoben strax invid spisen. Det tyckte jag egentligen inte var farligt, utan mest spännande.

Så småningom under behandlingen så visualiserade jag även möte med en kvinna jag lärde känna för sju år sedan, och den obegripliga både positiva och negativa känsloladdning som de bilderna hade. Terapeuten instruerade mig att föreställa mig att jag mötte henne igen. I kombination med knackandet och tryckandet på olika akupunkturpunkter så minskade så småningom den negativa laddningen i dessa inre bilder. Efter ett dussin behandlingstillfällen har jag kommit att känna mig relativt befriad och mindre skrämd. Terapeuten har föreslagit mig att jag skulle återse kvinnan som uppväckt så mycket stark gammal ångest. Till att börja med har jag följt upp det med att då och då prata med kvinnan i telefonen, men avhållt mig från att träffa henne då det fortfarande väckt min ångest.

Under hösten 2014 har jag prövat att använda mig av en annan metod som bygger på samma grundantagande: att psykisk smärta i nuet kan bero på att starka gamla känslominen triggas igång av något som händer i närtid. Och att den viktigaste källan till att våga leva i nuet är att aktivt gå in för att neutralisera de gamla känslominnena. Och har en metod för det. Jag vill inte kortfattat gå in på det, utan uppmanar i stället den intresserade att själv läsa boken om det: ”Healingkoden” av Alexander Lloyd. Jag tror att det motiverande arbete det innebär att läsa den boken, bäst kan stimulera läsaren till att använda metoden. Så fungerade det för mig. Det anmärkningsvärda är att att båda dessa terapier har gjort så stor nytta för mig, för en så relativt liten insats. Härförleden vågade jag också träffa kvinnan i fråga, utan att drabbas av det uppvällande negativa som jag tidigare känt.