Till startsidan! Om denna sida Skicka in din berättelse! Bli prenumerant! Stöd oss! Länkar
 
 
H   -   Hj��rtklappning   -   Torsten LindellTill användarberättelser - startsida
A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | Q | R | S | T | U | V | W | X | Y | Z | Å | Ä | Ö
 
 
Torsten Lindell
Datum inkommen: 2011-09-16
Yrke/sysselsättning: Ingenjör
Symptom/besvär: Förgiftning, Överkänslighet, Hjärtklappning
Produkter/behandling: Homeopati

Jag växte upp under det oroliga 30-talet i ett litet samhälle i Skåne. Arbetslöshet och fattigdom var stort utbredd och det avslutades med andra världskrigets start 1939, med bland annat ransoneringen på de flesta varor. Trots detta vill jag, med facit i hand, inte byta med den generation, som växer upp idag. Hänsynen till våra medmänniskor var större då och viljan att hjälpa dem som på ett eller annat sätt hamnat i svårigheter, var betydligt mer omfattande. Nu är det ju förstås inte detta jag skulle skriva om men för att bättre kunna förstå, vad som hände mig under sista delen av 60-talet, så är det inte fel att nämna min uppväxttid.

Idoler fanns även då, men förebilderna var mer yrkesinriktade. Prästen t.ex. borde ju självklart vara den som stod närmast Gud, men det fanns ju förstås även de, som “missbrukade sin makt” och då sjönk populariteten. Bland de övriga idolerna fanns polisen, som på den tiden “ mitt i gatan stod” och för min del hade sme’n i Roslätt en topposition.

Mina planer på att bli smed ändrades med åren, men mina år på Teknis i Malmö gjorde ändå att jag större delen av mitt liv höll på med maskiner.

Dock, av alla idoler, var det nog farbror doktorn som var den populäraste, inte för att jag ville gå dit, men det han så att säga åstadkom var imponerande. Som sjuksköterska fixade min mor om mig, då leken blivit alltför vild, så jag vill inte påstå alt jag tillhörde den största kundkretsen, men de gånger jag måste gå dit, var inte utan gråt och tandagnisslan. Trots att det var glest mellan besöken, så var det alltid samma doktor. Tyvärr har vi dag, visserligen samma lokal, men mestadels olika doktorer att besöka.

Min stora respekt för doktorn behöll jag fram till slutet av 60-talet, då jag drabbades av min första allvarliga sjukdom, som skulle förändra min syn på saker och ting. Min far dog 1946, 42 år gammal, och då jag nu närmade mig 40-årsåldern, blev jag orolig att jag skulle gå samma väg.

Under ett halvårs tid åkte jag runt i Skåne och besökte olika läkare, för att komma tillrätta med min sjukdom, men jag blev sämre och sämre. Något anmärkningsvärt var att jag aldrig blev rekommenderad att söka annan läkare, utan jag irrade runt på grund av tips från bekanta.

Proverna som togs på de olika inrättningarna visade inga tecken på sjukdom utöver pulsen, som ibland hoppade över slag, för att strax vara uppe en bra bit över 100. Fram till att sjukdomen bröt ut var jag aktiv idrottsman, vilket kanske förklarade de fina provvärdena. Dessa värden blev emellertid orsak till att man började prata om att sjukdomen var psykiskt betingad och, det som berörde mig mest illa, var att det kunde vara ointresse av att arbeta.

Nu var det emellertid så, att jag inte brydde mig om vad sjukdomen kallades, utan min enda önskan var att kunna bli frisk, så jag kunde komma igång igen. Medicinerna jag fick, som nästan uteslutande var att betrakta som psykofarmaka och troligtvis inte var lämpade för min sjukdomsbild, påverkade inte sjukdomsbilden till det bättre. Tvärtom blev jag allt sämre och de kramper som jag fick, kom allt oftare och jag fick svårare och svårare att stå emot. Till slut var jag så utmattad att jag trots en mycket positiv hållning till livet, var beredd att ge upp och började planera förr min hädanfärd. Då inträffade något, som skulle bli anledning till rubriken för min berättelse.

Från en väninna till min hustru, fick vi ett tips om en homeopat i Hässleholm, som hade namn om sig att ha fått goda resultat. Med hänsyn till den bakgrund jag berättat om, betraktade jag denna verksamhet som hokuspokus, och jag menade att det inte kunde gå att “trolla bort min sjukdom”. Jag tyckte därför att det var helt bortkastat. Min fru menade då att jag inte skulle vara så egoistisk utan även tänka på familjen och att det ju inte var något att förlora, då läkarnas åtgärder inte lett till något resultat.

Okej. Vi åkte till Hässleholm och jag fick träffa ”häxdoktorn”. I efterhand förstod jag att han hade genomskådat min inställning. Även om jag inte nämnde något, började han, i det han tittade mig i ögonen, berätta för mig om min sjukdoms förlopp och allteftersom jag konstaterade att allt överensstämde, så blev jag naturligtvis mer och mer förundrad. Jag hade ju inte nämnt någonting och han frågade mig inte heller. Jag måste erkänna att jag blev imponerad och mitt tvivel för denne märklige man övergick efter hand till ett förtroende, som återgav mig hopp.

”Men varför är jag sjuk”, undrade jag. “Är det psykiskt eller vad är orsaken?” ”Nej”, svarade han, “det är helt enkelt en förgiftning. Du har tyvärr en allergisk reaktion mot antibiotika. Äter du mycket fläsk och kyckling?” Det slog mig då, att söndagarna var de dagar som jag mådde sämst. Vi hade som tradition kyckling till middag på söndagarna och fläsk fanns med i bilden andra dagar.

På den tiden var det ju vanligt att grisar och höns matades med inslag av antibiotika och att kunna fördela detta jämnt i fodret var inte möjligt, så att något överdoserat djur kunde vara orsak till min överreaktion. Detta var förklaringen och det låter ju inte helt otroligt. Förresten har denna överreaktion visat sig ytterligare 2 ggr i mitt liv.

Nåja, detta var ju bra, men kunde jag bli frisk igen? “Jo då”, sa han, ”men det kommer att fresta på. Du kommer att få något som man i folkmun brukar kalla rävgift. Detta skall du ta under en vecka och det är inte omöjligt att du kommer att känna dig ännu sjukare, men efter en vecka vänder det”. “Jag kan inte bli sjukare och ändå överleva”, sa jag. “Jodå, det kan du, men bli inte rädd, du måste lita på mig.”

I det läget hade jag ju inget val. Min hustru fick noggranna instruktioner att se till att jag fick i mig rävgiftet, och hör och häpna, efter en hemsk vecka kände jag en viss förbättring och jag blev bättre och bättre. Anfallen avtog i såväl antal som styrka och även om det tog lite tid, så kunde jag efter några månader med halvtid återgå helt till arbetet. Dock tog tillfrisknandet ytterligare tid och mitt tävlingsidrottande fick läggas på hyllan, men det finns ju annat att ägna sig åt och idag mår jag prima och kan glädja mig åt ytterligare minst 40 levnadsår.

Detta var mitt första möte med en homeopat och jag beklagar verkligen att inte myndigheterna tar vara på den alternativa möjlighet som finns. Hade jag blivit informerad om detta tidigare hade rehabiliteringen inte tagit så lång tid. Jag får nöja mig med att var tacksam för att min hustru och hennes väninna övervann min negativa inställning till alternativ medicin. Dock borde jag ha ändrat inställning långt tidigare då jag besökte en kiropraktiker i Hörby, som med några rätta grepp förvandlade en mer eller mindre hopkrupen gubbe till en rask yngling. Med min onda rygg var bilfärden till Höör inte precis någon sinekur, men hem rattade jag själv bilen.

Ja, detta var omvändelsen. Sedan dess har jag valt att inte vänta för länge om jag märker någon tveksamhet från skolmedicinen. Men jag vill bestämt hävda att båda metoderna behövs och kan inte förstå varför de inte skulle kunna samsas. Alltför många sjuka får vänta på behandling därför att personalen på sjukstugorna går på knäna. Även om det hävdas så kan jag inte se att man i detta hänseende tänker på patientens bästa. Vad som istället prioriteras lämnar jag därhän.

 
Copyright © 2000-Talets Vetenskap  |  Webredaktör  mail